(Denna krönika var införd i Fond & Bank nr 7/11)

Många länder plågas av galopperande budgetunderskott och statsskulder som ständigt når nya rekordnivåer. Inte bara välkända krisländer som Island, Grekland, Portugal och Irland utan även stora jättar som USA, Japan och Storbritannien brottas med att få kontroll över statsfinanserna. För tio år sedan utgjorde den samlade statsskulden i västvärlden 70 procent av BNP, så sent som 2007 var den 73 procent. I år kommer den att passera 100-procentsnivån. Kraftiga åtgärder krävs i många länder bara för att stabilisera skulderna på nuvarande nivå.

Samtidigt som omvärlden är nere för räkning så utmärker sig Sverige genom att de offentliga finanserna ser allt bättre ut. Trots ett stort banksystem och en stor exportsektor så klarade sig Sverige lindrigt undan finanskrisen. Och detta fastän vi inte har några undanstoppade oljepengar eller någon större valutareserv att ta av. Visst påverkades statsfinanserna - ett överskott i statsbudgeten på 4 procent av BNP under 2008 vändes till ett underskott på nästan 5 procent under 2009 — men ordningen kunde snabbt återställas.

Redan i fjol var statens finanser i balans. I år väntas staten, enligt Riksgäldskontorets senaste prognos, göra ett överskott på nästan 100 miljarder kronor. Nästa år väntas överskottet bli 68 miljarder. Prognoserna för statsskulden pekar mot att den går under 1000 miljarder i år, för första gången sedan 1993. Detta motsvarar 30 procent av BNP. Nästa år är skulden nere i 27 procent av BNP och i Finansdepartementets senaste långtidsprognos når statsskulden 12 procent av BNP redan 2015. Förmodligen skulle statsskulden försvinna helt om prognosen drogs ut ytterligare fem år. Nu är det förvisso prognoser det handlar om och sådana tenderar att gå fel, i det här fallet är det dessutom svårt att se att politikerna inte skulle använda överskotten till skattesänkningar och utgiftsökningar. Men icke desto mindre så avspeglar prognoserna det mycket gynnsamma utgångsläge som vi befinner oss i.

Till stor del är det de starka offentliga finanserna som ligger bakom att den svenska kronans handelsviktade värde de senaste månaderna legat kring de högsta nivåerna sedan den fasta växelkursen övergavs i november 1992. Efterfrågan på svenska statspapper har redan medfört att den svenska tioåriga statsobligationsräntan är bland de lägsta i världen, väl under exempelvis den tyska, trots att Riksbankens räntehöjningar medfört att kortare marknadsräntor ligger 0,5-1,0 procentenheter högre i Sverige än i euroområdet. Om kronan och statsobligationsräntorna redan reagerat på detta viset vad händer då om långtidsprognoserna faktiskt slår in?

Efter stålbadet i början och mitten av 1990-talet kallade vi oss världsmästare i budgetsanering. Nu kan vi lägga världsmästare i krishantering och budgetöverskott till titelsamlingen. Sedan är det dags att knycka världsmästartiteln i låga statsräntor från Schweiz och Japan. Bara att luta sig tillbaka och se fram emot att segla in i gryningen med fickorna fulla med stålar? Nja, säg den lycka som varar för evigt. Naturligtvis finns det två sidor av varje mynt, även den svenska kronan.

I slutet av 1990-talet uppgick stocken av statsobligationer till nästan 800 miljarder kronor. I dag är den nere i 630 miljarder. Marknaden för statsskuldsväxlar, kortfristiga papper, har minskat med två tredjedelar sedan 2004, från 300 till 100 miljarder. Statsobligationer och statsskuldsväxlar är en av de viktigaste tillgångarna för pensionsförvaltare, försäkringsbolag, banker, fonder med flera. Många placerare, både svenska och internationella, vill (måste) ha en viss andel värdepapper med högsta kreditrating. När andra länder tappar kreditvärdighet så ökar efterfrågan på obligationer från länder som behåller sin kreditvärdighet, däribland Sverige. Samtidigt kommer nya regelverk att innebära att banker och andra finansiella institutioner måste köpa mer statsobligationer. Så samtidigt som utbudet av statspapper blir drastiskt lägre så ökar efterfrågan. Upplagt för toklåga räntor således.

Låga räntor på statsskulden är ju trevligt. Men stora problem kommer att skapas för sparare och kapitalförvaltare. Likviditeten på marknaden kommer att försvinna, vilket gör det svårare och mer riskabelt att placera pengar där. Samtidigt kommer de låga räntorna att innebära att avkastningen blir låg, vilket i förlängningen kan innebära lägre pensioner.

Ett ytterligare problem som skapas är att kopplingen mellan räntenivåerna och det ekonomiska läget försvagas markant. Förändringar i förutsättningarna för tillväxt och inflation kommer inte att avspeglas i förändrade statsobligationsräntor som vi är vana vid. Hela signalsystemet ändras därmed, vilket ställer stora krav på de mekanismer som styr och fördelar resurser i ekonomin. Ett samhällsviktigt område som kommer att påverkas på många sätt är Riksbankens penningpolitik. Både analysen som ligger till grund för räntebesluten och implementeringen av besluten kommer att ställas på prov.

En fungerande marknad för statspapper är av största vikt för samhällsekonomin. Därför är det bra att Riksgäldskontoret och andra aktörer i detalj utreder och analyserar konsekvenserna av en kraftigt minskad statsskuld och kommer med förslag på hur problemen kan lösas.