Publicerad: 15 november, 2021
Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (AR6) bekräftar, nu med större säkerhet än i tidigare rapporter, att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att vi människor bär skulden för klimatförändringarna. Evidensen har också stärkts för att flera slags extrema väderhändelser blir vanligare när den globala medeltemperaturen ökar. Evidensen har också stärkts för att det finns ett linjärt samband mellan ackumulerade utsläpp och global medeltemperatur samt mellan global medeltemperatur och frekvens/intensitet i extremväder. Att det krävs åtgärder för att få ned utsläppen av koldioxid står mot denna bakgrund helt klart och även att kostnaderna kan bli mycket höga både i termer av negativa effekter på miljön och ekonomiska om åtgärderna drar ut alltför långt i tiden.
I debatten om vad som ska göras åt klimatförändringarna och även inom viss forskning hävdas inte sällan att lösningen kräver ekonomisk nolltillväxt. En forskningsartikel skriven av bland annat antropologen Jason Hickel – en person som också fått mycket uppmärksamhet i debatten om grön tillväxt (se till exempel inslag i SVT:s Ekonomibyrån den 1 november) – hävdar genom att titta på historiska samband att det inte är möjligt att åstadkomma tillräckligt minskade utsläpp av koldioxid globalt med fortsatt ekonomisk tillväxt:
”The empirical data demonstrate that while absolute decoupling of GDP from emissions is possible and is already happening in some regions, it is unlikely to happen fast enough to respect the carbon budgets for 1.5°C and 2°C against a background of continued economic growth.” (citat, Hickel och Kallis, 2020).
Att det bakåt i tiden varit ett i det närmaste linjärt samband mellan nivån på globala BNP och det totala ekologiska fotavtrycket är en korrekt observation (se diagram 1). Att utifrån det – som Hickel gör – dra slutsatsen att lösningen på just klimatkrisen därför kräver ekonomisk nolltillväxt framöver, är däremot att dra alltför stora växlar på historiska samband, ignorera möjliga policyåtgärder som inte förelegat bakåt i tiden, och överskatta möjligheten att nå den nödvändiga omställningen med nolltillväxt. Det inses ”enkelt” genom att sammantaget beakta:
För att förstå hur ekonomisk tillväxt påverkar resursanvändningen och utsläpp måste man göra skillnad mellan två olika frågor:
Svaret på fråga 1 är att tillväxt och därmed högre hushållsinkomster ökar efterfrågan på det mesta. Om priset inte växer i samma takt som tillväxten ökar resursanvändningen över tid. Om däremot priset stiger i takt med eller fortare än tillväxten är användningen ungefär konstant eller fallande. Detta gäller för energi, arbetskraft, råvaror mm. Priserna på de flesta råvaror och energi har i världen som helhet inte ökat trendmässigt, i alla fall inte i takt med BNP. Därmed har också resursanvändningen och utsläppen ökat (som diagram 1 tydligt visar).
Svaret på fråga 2 är att tillväxt hittills huvudsakligen orsakats av teknisk utveckling som ökat effektiviteten i resursanvändningen. Konstant eller fallande resursanvändning har i sig en negativ effekt på tillväxten, men historiska samband pekar klart på att denna effekt inte är tillräckligt stark för att omöjliggöra tillväxt.
Hickels artikel är publicerad 2020 men diagrammen om sambandet mellan global BNP och det ekologiska fotavtrycket är konstruerat med slutår 2013. Som framgår av diagram 2 finns inget linjärt samband mellan BNP per capita och de konsumtionsbaserade utsläppen av koldioxid vare sig mellan 1990 och 2000 eller efter 2013. Diagrammet indikerar således att det inte behöver råda ett linjärt samband mellan åtminstone BNP per person och utsläppen av koldioxid per person.
Ett vanligt argument i miljödebatten är att de länder som lyckats få ner sina territoriella utsläpp av koldioxid har lyckats åstadkomma det genom att ”exportera” produktion av varor med höga koldioxidutsläpp till andra länder för att sedan i stället importera motsvarande varor. Som diagram 3 (och även diagram 2 indirekt) dock tydligt visar har det varit möjligt i flera länder (som till exempel Sverige, Tyskland och USA) att mellan 1990 och 2018 få ned de konsumtionsbaserade utsläppen per capita även när man justerar de inhemska siffrorna för utsläppen i andra länder från importerade varor.
Diagram 4 visar hur utsläppen av koldioxid utvecklats i Sverige mellan 1990 och 2019. Som framgår har utsläppen minskat kraftigt under perioden. Sverige införde redan 1991 en koldioxidskatt och nivån på den har sedan dess höjts stegvis.
Även om det är möjligt att sänka koldioxidutsläppen per person över tid, och särskilt i länder som redan uppnått en hög välfärdsnivå, kan den vinsten förstås motverkas av att utsläppen i stället ökar per person över tid i tillväxt- och utvecklingsländer (till exempel Indien och Kenya – se diagram 3). Inget av diagrammen 2–3 beaktar heller befolkningstillväxten. En växande befolkning kan leda till över tid ökade utsläpp av koldioxid även om det är möjligt att få ned utsläppen per person. Den senaste samhällsekonomiska forskningen visar dock att om koldioxidutsläppen prissätts på ett ändamålsenligt sätt, vilket inte skett bakåt i tiden, är det möjligt att minska koldioxidutsläppen så att Parisavtalets mål kan nås med både fortsatt ekonomisk tillväxt per person och viss befolkningstillväxt – och dessutom med en tillväxt som kan vara relativt sett högre i tillväxt- och utvecklingsekonomier än i rikare länder.
En artikel av Hassler med flera, 2020 (se också Hassler med flera, 2021) visar att om alla länder skulle införa en koldioxidskatt på samma nivå som Sverige redan har, och som sedan stiger i takt med BNP, skulle sannolikt jordens medeltemperaturökning kunna begränsas till 1,5 grader under detta århundrade (se diagram 5). Detta i linje med Parisavtalets mest ambitiösa mål. Det finns övertygande ekonomisk evidens för att om det kostar tillräckligt mycket att släppa ut koldioxid så startar mekanismer som via teknisk utveckling och annan anpassning på ett effektivt sätt leder till klimatneutralitet. En rapport från IMF visar att även en måttlig prishöjning skulle ha stor effekt, vilket är viktigt att lyfta fram om det på kort sikt anses helt omöjligt att införa en koldioxidskatt på svensk nivå (eller på annat sätt höja priset lika mycket) i vissa länder. Ett pris på 35 dollar per ton CO2, motsvarande måttliga 70 öre per liter bensin, skulle enligt IMF:s rapport minska utsläppen i Kina med 30 procent och med nästan lika mycket i G20-länderna. Det är inte tillräckligt på sikt men det vore en mycket bra start.
En annan rapport från internationella valutafonden (IMF) visar vidare att global koldioxidneutralitet kan åstadkommas till 2050 med en fortsatt god ekonomisk tillväxt, även i tillväxt- och utvecklingsländer som måste få chansen att komma i fatt ekonomiskt om utsläppen prissätts. Prissättningen av utsläpp kan ske antingen genom avgifter/skatter eller genom ett utsläppshandelssystem som EU-ETS. I ett sådant system ges ett begränsat antal utsläppsrätter ut varje år och varje utsläppare måste lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid som den släpper ut. Utsläppsrätterna köps och säljs på en marknad så ett gemensamt utsläppspris uppstår.
IMF:s rapport visar därtill att omställningen kan ske utan stora fördelningseffekter och med hanterbara statsfinansiella konsekvenser med kompletteterande nödvändiga åtgärder i form av transfereringar till hushåll som drabbas av fördyringar och offentliga investeringar i grön infrastruktur, mm. Intäkterna från skatten (eller utsläppsrätterna) kan användas som delfinansiering av dessa kompletterande åtgärder.
I en rapport från OECD argumenteras också för att prissättning av koldioxidutsläpp med en skatt alternativt utsläppsystem är den billigaste/effektivaste åtgärden för att minska koldioxidutsläppen. Ur ett samhällsekonomiskt men också politiskt perspektiv borde den slutsatsen rimligen vara mycket tilltalande.
Krav på ekonomisk nolltillväxt som lösning på klimatkrisen kommer högst troligt att minska och inte öka sannolikheten för nödvändiga utsläppsminskningar. Om relativt fattigare länder ska få chans att komma i kapp rikare länder och därmed tillåtas ha en positiv ekonomisk tillväxt skulle rikare länder med ett sådant krav behöva ha negativ (!) tillväxt med ökande arbetslöshet och fallande inkomster. Att det skulle gå att skapa acceptans för detta bland väljare och vara lockande för politiker att gå till val på är orimligt. Den teknik som nu finns i miljövänliga alternativ hade dessutom aldrig kommit till stånd utan ekonomisk tillväxt och de drivkrafter den medfört. Eller menar förespråkarna för nolltillväxt på allvar att den tekniken ändå hade utvecklats genom välvilligt inställda företag utan vinstintresse eller kanske av den offentliga sektorn?
Avslutningsvis: Jag är ekonom. Ett i debatten vanligt argument hos icke-ekonomer är att det är naivt att tro att man globalt ska kunna komma överens om att beskatta användning av fossila bränslen eller prissätta utsläpp av koldioxid – detta trots att väsentliga sådana steg redan tagits inom EU-samarbetet och man nyligen inom G7-länderna också kommit överens om en internationell miniminivå på en annan skatt – bolagsskatten. Om man inte tror på att detta är möjligt, vad talar för att det är mer troligt att alla länder utan en sådan gemensam mekanism – som dessutom skulle skapa någorlunda likvärdiga spelregler för länderna – genomför andra åtgärder som sammantaget leder till den nödvändiga minskningen av koldioxidutsläppen? Vilka är de samhällsekonomiska kostnaderna av dessa alternativ jämfört med att prissätta utsläppen? Till den som förespråkar ekonomisk nolltillväxt som lösning; på vilket sätt skulle ett sådant krav skapa acceptans för den nödvändiga omställningen och incitament för företag att satsa på att ta fram hållbara alternativ? Hur ska det gå till? Ska man förbjuda nya produkter eller ska man tvinga folk att jobba allt mindre och förbjuda löneökningar? Dessa frågor tarvar svar som jag inte sett att andra forskningsdiscipliner har tillhandahållit – och bortanför rent tyckande.
Robert Boije
Chefsekonom, SBAB och doktor i nationalekonomi
.png)
Robert Boije är chefsekonom på SBAB och skriver bland annat om makroekonomi och om utvecklingen på bolånemarknaden.
