Vår egen hundraåring

Vår egen hundraåring

I dessa tider då bostäder och inredning och väggar och badrumsrenovering och val av klinkers och kakelplattor upptar en stor del av vårt fokus kan det vara nyttigt att färdas tillbaka till den tid som flytt. Till en tid då bostäderna var en facilitet och inte som nu kanske en spegling av vår identitet.

Vi har en egen hundraåring i vår närhet. Hon är inte riktigt 100, bara 98.  Bor i egen lägenhet i markplan, utan behov av hjälp. En vital, vetgirig kvinna, allmänbildad och förnöjsam. Nu är hon ensam kvar i en stor syskoskara som växte upp i det där torpet i skogen. Hennes äldre syster gick bort för två år sedan, då 105 år gammal, men enligt L (vi kan  kalla henne så) var hon väldigt gaggig på slutet. Och med få undantag bodde alla syskonen i närheten av var de växte upp, så även vår huvudperson. Och nu har det ju blivit förgreningar nedåt, men flera generationer så det är en mycket stor familj representerad på en ganska liten geografisk yta.

L bakar fortfarande underbart goda och perfekt formade wienerbröd, och jag tror hon njuter av att kavla in rikligt med köpesmör i degen. Kanske med de fattiga åren i torpet i minnet. Det var både fattigt och eländigt där i skogen i mörka Småland.  Och man kan tro att människor hjälptes åt.  Men icke, de historier jag fått mig till livs av L är hiskeliga och bitvis grymma.  Granne med torpet låg en större fastighet som nyttjades på sommaren med dignandefruktträd och bärbuskar som L:s familj åt av. Men se det gick inte för sig, grannen ombesörjde så att en av hans anställda åkte ut i lagom tid varje år och grävde ned allt som gick att äta i dyngstacken.

På frågan om hur länge L gått i skolan svarar hon att det är lite svårt att räkna,  eftersom hon och hennes syster delade skor de årstider när de inte kunde gå barfota till skolan är det lite mer svårräknat. Och av alla arbeten hon haft talar hon med mest inlevelse om den bedrövliga sommaren som mjölkpiga på en ö, helt ensam förutom kossorna. Hon var 13 år och väldigt mörkrädd. Till slut kom hennes bror till undsättning och stannade med sin lillasyster tills arbetet var slut för säsongen.

Hon har aldrig någonsin pratat om de bodde, hur det såg ut och hur många kvadrat. Jag vet att det var ett torp i skogen. Jag tänker på hur denna kvinna måste se på den utveckling som varit. Och ibland glömmer jag mig, kan liksom inte fatta att hon snart är 100.  Vissa ämnen går inte att prata om och andra väljer jag att inte ta upp, för hur skulle det ens låta om jag frågade L: du vet det där med ens identitet i boendet, hur känner du för det?

Ibland är det bra att bli påmind om att allt inte sett ut som det gör just nu. Och reflektera över det.

Ha det fint

 

Claudia

Nästa:
Förra:
Denna artikel är skriven av
Claudia Wörmann

Claudia är boendeekonom här på SBAB! och bloggar om bostadsfrågor och bostadsmarknaden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *