Sommarhusköp blir inte alltid som man tänkt sig

Sommarhusköp blir inte alltid som man tänkt sig

Vi köpte ett sommarhus för tre år sedan. En liten charmig sportstuga från 1950-talet med en tillbyggnad från 70-talet. Furu-charm och snickarglädje. Solig tomt och altan i söderläge. Egen brunn och oisolerat. Huset låg dessutom där min man är född och uppvuxen så vi tänkte att det skulle en möjlighet för våra barn (och mig) att lära känna trakten.

Besiktningen visade på en rad brister. Inte så väldigt allvarliga, men saker som definitivt skulle behöva åtgärdas inom en ganska snar framtid. Men vi tänkte något i stil med ”tja, att gamla hus har en del brister får man väl räkna med” och efter att ha prutat lite på huset nöjde vi oss med det. Kommunalt vatten skulle dras in fyra år senare, men det kändes otroligt långt fram i tiden. Den egna brunnen skulle duga gott åt oss så länge.

Och första sommaren, vilken sommar! Medelhavstemperaturer, lata dagar på stranden, utflykter i solen och en aldrig sinande ström av gäster som ville titta på nyförvärvet. Vem brydde sig då om att badrummet inte var fackmässigt installerat eller att det fanns en spishäll där endast en av plattorna kunde användas i taget? Vi grillade ju ändå mest hela tiden. Vi köpte studsmatta till barnen och åkte runt på loppisar och handlade alla möjliga sköna grejor. Min kollega Claudia brukar prata om Ernst Kirchsteiger-effekten och tja, lite så var det kanske. Att barfota gå och hämta en skiftnyckel i det egna förrådet på tomten när solen skiner är något speciellt.

Andra sommaren hade nog nyköpskänslan lagt sig en aning. Vi hade tittat på att bygga en friggebod och insåg att det skulle bli dyrt att göra den i en rimlig standard. Och borde vi inte istället lägga pengarna på att isolera huvudbyggnaden? Många val att göra. Det började dessutom komma en massa papper från kommunen om vattenindragningen. Vi insåg att det skulle dra iväg ordentligt kostnadsmässigt. Och skulle vi verkligen dra in vattnet i ett badrum som inte uppfyllde kraven för våtrum? Nej, då borde vi passa på att göra något åt det när vi ändå höll på. Helt plötsligt pratade vi hundratusentals kronor i renovering av ett hus vi vistades i max fyra veckor per år.

Tredje sommaren regnade det i princip varje dag. Och syskonbråken hos de numera lite äldre barnen, som tidigare nöjt sig med att hoppa studsmatta på tomten, eskalerade för varje dag i takt med regnets strilande mot fönstren. Det kom inte lika många gäster denna sommar. Och vattenindragningen och alla beslut som den innebar var plötsligt nära förestående. Efter den sommaren bestämde vi oss för att sälja huset.

Ett sommarhusköp bör föregås av ytterst noggrann planering. Inte bara för den här sommaren och nästa – utan för många år framöver. Det här är vad jag har lärt mig:

  • Vad framkommer i besiktningen? Vad kommer det att kosta att åtgärda det som står där? Även om huset är billigt i inköp så kan renoveringskostnaderna bli dryga.
  • Vilken typ av familj är ni – om ni verkligen tänker efter? Trivs ni på egen hand eller är ni mer sociala? En friggebod eller tillbyggnad drar snabbt iväg i kostnad om man vill ha en bra standard.
  • Ibland kan det vara bättre att hyra ett par somrar för att se hur det känns. Är ni sugna på att renovera kanske ni kan fråga ägarna om ni kan hjälpa till med något när ni är där?

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men som tur är lär man sig saker även av det.

Nästa:
Förra:
Denna artikel är skriven av
Emma Persson

Emma är boendeekonom här på SBAB! och bloggar om privat- och makroekonomi men främst boendeekonomi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *