Om utedassets död och vår kollektiva stress

Om utedassets död och vår kollektiva stress

Det kan vara svårt att ha perspektiv till nutiden. Jag brukar ta en kvinna i min närhet som faktiskt i höst firar 100 år som en markör, hon blir min påminnelse bakåt. I högst levande person.

Hundraåringen. Ja jisses, kan jag prata boende och inredning med henne, ja till viss del. Men bostaden är för henne och många ur hennes generation främst vad det egentligen är för oss alla, en plats med väggar, tak, rinnande vatten och värme. När hon växte upp fokuserade man fortfarande på bostaden utifrån facilitet, utedasset fanns med mycket länge, vedspisen likaså. Någon fick passa elden, annars blev det isande kallt. Och jisses, tänk dig att sätta sig på utedasset en snörik och blåsig februarikväll.  Så var det för den i allra högsta grad vitala damen som bjuder på kaffe, och hon blir min påminnelse.

Nu har de flesta permanenta bostäderna hög standard, vi kan fokusera på annat i våra bostäder. Vem ÄR jag, hur känns det, det känns inte riktigt bra med den färgen på väggen. Och jag skäms lite. Det har inte blivit av liksom, att jag pratat med henne om det, om hennes identitet i sin nuvarande bostad, om hon tycker den är representativ för vem hon är.  Hon skulle inte förstå frågan faktiskt. Och den kommer aldrig att ställas, åtminstone inte av mig.

Jag undrar ibland om hon inte suckar lite när hon betraktar oss och andra människor mitt i livet hur vi flänger runt i byggvaruhus och färgaffärer, putsar, bygger altan och målar om. Och TV och i tidningar bjuder utan att fråga oss om lov på en aldrig sinande källa till inspiration om hur att göra ännu fiffigare, mer shabby chic, än bättre, ljusare och fräschare. Ljusaste och fräschaste i hela underbaraste världen! (ursäkta nu blev det lite sociala medier språk).

Och om inte förr så kan man (jag) få röda strimmor på halsen av dessa reportage där människor går runt i sina hem och säger att allt har en betydelse för dem, varenda liten pinal har en historia att berätta. Ser mig om i detta nu och undrar vad pappersåtervinningen mitt på golvet har för historia att berätta, jo, den att om den står mitt på golvet kanske någon inser att den ska lämna hemmet, jag kan säga att just den saken i detta hem mer liknar en följetång. Tvätthögen berättar att vi har tvättmaskin och kläder. Disken berättar att vi har mat. Och så vidare.

Jag tror det är bra att påminnas om att vi faktisk har det väldigt bra, bara en sån sak att slippa utedasset.

Det var bara det jag ville säga.

 

Claudia Wörmann, Boendeekonom

Nästa:
Förra:
Denna artikel är skriven av
Claudia Wörmann

Claudia är boendeekonom här på SBAB! och bloggar om bostadsfrågor och bostadsmarknaden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *