En sedelärande historia om (o)beroende rådgivning

En sedelärande historia om (o)beroende rådgivning

Jag har en universitetsutbildad och framgångsrik kompis, vi kan kalla henne Anna. Anna är som många människor inte särskilt insatt eller intresserad av finansmarknaden eller hur produkter på densamma fungerar. Anna har sitt bolån hos en bank och en annan som sin huvudbank. För just att jämföra bolåneräntor, det har hon hört någonstans att det är viktigt att göra.

För en tid sedan fick Anna en ganska stor summa i arv. Arvet bestod av en summa pengar och en aktieportfölj med aktier som hennes farfar köpt för åtskilliga decennier sedan. Hennes huvudbank hörde aldrig av sig, vilket Anna trodde att de skulle göra för att hjälpa henne att placera och ta hand om pengarna. Till slut kontaktade hon banken själv för att få hjälp, men upplevde inte att de var särskilt tillmötesgående. Kanske var inte summan stor nog för dem att bry sig.

Så en dag hörde en annan finansaktör av sig till Anna. En trevlig kille som hette Peter ringde och ville bjuda in henne på ett kvällsevent med gratis bio och lite information om deras verksamhet. Kvällen slutade med att Anna tackade ja till ett möte hos företaget. Efter mötet beskrev Anna det som att hon kände det som att någon äntligen hade brytt sig om henne. SETT henne. De hade pratat om hennes pengar, hennes framtida sparande och de hade t o m tittat över hennes PPM-portfölj – något som var ett gnagande dåligt samvete hos Anna. Det var så skönt för Anna att lämna över ansvaret till någon annan, till en person som verkligen verkade bry sig om henne.

Problemet är att Anna inte är tillräckligt insatt för att göra en jämförelse av avgifterna för de placeringsprodukter hon blev erbjuden och tecknade. Anna trodde ju att det i princip var en bank hon hade träffat, och hon hade inte kunskap eller intresse nog att göra en kritisk jämförelse. Det var inte tydligt för Anna, och det framgick inte heller av informationen hon fick, att hon utöver fondavgiften hade betalat en rådgivningsavgift till aktören hon hade träffat. En avgift som på sikt riskerar att urholka en stor del av hennes placeringar. Och en avgift som gick rakt ner i förmedlarens ficka.

Igår kom FI:s rapport ”Ett nödvändigt steg för en bättre sparandemarknad”, som handlar om myndighetens önskan om att införa ett provisionsförbud. Det kommer att bli krav på att tydligt redovisa de olika kostnaderna för kunder som Anna. Kanske hade hon då haft en bättre möjlighet att avgöra om hon verkligen skulle köpa en produkt som gav förmedlaren 1 % i provision. Hon hade haft en bättre möjlighet att fundera över vad som drev personen att sälja produkten till henne.

I samma anda, för att stärka konsumentskyddet, föreslås EU:s bolånedirektiv införas den 21 mars i år. Det innebär att bolåneförmedlare måste ge kunder mer heltäckande information i samband med att ett bolån tecknas. Banken kommer heller inte att kunna kräva att en kund ska flytta över till exempel sparande för att beviljas ett lån.

Anna är på intet sätt unik. I FI:s rapport framgår att forskning har visat att rådgivningskunder har mycket svårt att avgöra vad som är en oberoende aktör. Kvaliteten på rådgivningen bedöms mer utifrån varumärke och bemötande än något annat. Min vän Anna och alla andra måste kunna förstå och kan ta till sig den information som ges i samband med finansiell rådgivning och när man tar ett bolån. Och kunna lita på att informationen kommer från någon som har kundens bästa för ögonen.

Nästa:
Förra:
Denna artikel är skriven av
Emma Persson

Emma är boendeekonom här på SBAB! och bloggar om privat- och makroekonomi men främst boendeekonomi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *