Den svenska Coronadebatten är alldeles för onyanserad

Den svenska Coronadebatten är alldeles för onyanserad

Sedan Coronapandemin bröt ut har jag som nationalekonom och i mitt arbete som chefsekonom på SBAB efter bästa förmåga tillsammans med kollegor försökt bedöma hur den påverkar svensk ekonomi i stort och även bostadsmarknaden. Detta är också något vi får mycket frågor kring från SBAB:s kunder men också journalister. För att kunna göra dessa bedömningar måste man ha någon idé om hur smittspridningen och antal döda fortskrider, eftersom dessa två faktorer inverkar på samhällsekonomin via både människors beteenden samt regeringens och myndigheternas åtgärder för att hantera situationen. Det är inte alldeles lätt för en ekonom eller lekman på området att bedöma. Därför måste man delvis även förlita sig på andras bedömningar inom dessa områden.

Jag har under arbetet med att bedöma Coronapandemins effekter på svensk ekonomi flera gånger frågat mig om Sverige valt rätt strategi när det gäller att hantera smittspridningen. Jag är inte smittskyddsexpert utan nationalekonom men svaret beror rimligtvis på vad som är målet med strategin och där kan såväl medicinska som ekonomiska aspekter vara av relevans och dessutom påverka varandra. Ska målet vara att till varje pris hålla nere antalet döda i Covid-19 helt utan hänsyn till andra aspekter? I vilken mån ska bredare folkhälsomässiga aspekter vägas in i målfunktionen som till exempel effekten av isolering på andra sjukdomar och psykisk hälsa? I vilken utsträckning ska även samhällsekonomiska effekter vägas in? Finns det en tydlig ”trade-off” mellan olika tänkbara mål och hur ska i så fall de olika målen viktas mot varandra? Vilken betydelse har andra faktorer än skillnader i olika länders strategier haft för utfallen både när det gäller antalet smittade, döda och de samhällsekonomiska konsekvenserna?

Det är förstås naturligt att det i en situation som denna förs en intensiv offentlig debatt om vad som borde göras, borde ha gjorts och vad som kunde ha gjorts annorlunda. Men i mina ögon är debatten alldeles för onyanserad när både medicinskt- och ekonomiskt kunniga personer men även vissa politiker, ledarskribenter och andra redan långt innan vi har facit i hand tvärsäkert slår fast vad som borde göras eller borde ha gjorts. Vissa inlägg i debatten tenderar också att göras efter att vi redan har facit i hand avseende vissa aspekter av hanteringen. Det är förstås alltid lätt att vara efterklok, men när man utvärderar den svenska strategin och jämför den med andra länders, måste rimligtvis angreppssättet vara att utvärdera om rimliga beslut tagits utifrån den information och kunskap som var tillgänglig när besluten togs.

Ett annat drag i debatten är att den förs av olika professioner som uppenbart har olika målfunktioner. Tidigt in i pandemin gick till exempel en namnkunnig ekonom ut och sa att det måste sättas ett slutdatum för när restriktionerna skulle tas bort för att inte svensk ekonomi skulle kollapsa fullständigt. Från medicinskt håll menade istället vissa vid samma tidpunkt att Sverige istället för rekommendationer om social distansering borde införa totala nedstängningar för att stoppa smittspridningen, med hänvisning till vad som gjordes i en rad andra länder. Det går möjligtvis utifrån den målfunktion som definieras av en enskild profession att dra någorlunda säkra slutsater om vad som gäller och behöver göras, det vill säga vara tämligen ”säker på sin sak” i en delmängd. Men om man väger in andra perspektiv och andra professioners, så kan slutsatserna kanske bli andra sett till ett helhetsperspektiv.

Eftersom Covid-19 är ett helt nytt virus och det bara finns ett fåtal vetenskapliga studier att luta sig mot som kan ge vägledning för hanteringen av det, har många kritiker till den svenska strategin också hänvisat till att en försiktighetsprincip bör tillämpas. Men hur ska i så fall denna försiktighetsprincip formuleras, vilka professioner ska vara med och definiera den, och utifrån vilken målfunktion ska den definieras?

Det finns förstås många olika aspekter att ta upp kring dessa frågor: För att hålla nere längden på ett redan långt blogginlägg fokuserar jag på följande fyra (4) frågor.

  1. Den svenska Coronastrategins mål och verktyg
  2. Betydelsen av olika strategival och andra faktorer
  3. Försiktighetsprincipen och olika sätt att definiera den
  4. De samhällsekonomiska effekterna av olika strategival

För att kunna bedöma de samhällsekonomiska effekterna av olika strategival är det helt centralt att först gå igenom fråga 1-3. För att citera docenten Robert Östling vid Handelshögskolan i Stockholm som sitter med i regeringens referensgrupp om corona och effekterna på ekonomin:

… the COVID-19 pandemic has shown that the economic and epidemiological aspects are more intertwined than many previously thought and that the policy choice is complicated and involves epidemiological, economic as well as behavioral considerations.

1. Den svenska Coronastrategins mål och verktyg

Lite förenklat finns idag två sidor i debatten om den svenska Coronastrategin. Den som menar att Sverige på de stora hela taget haft en välavvägd strategi och den – som med hänvisning till antalet döda i Sverige per capita så här långt summerat ligger bland de högsta i världen – menar att Sverige valt helt fel strategi (i praktiken finns förstås en gråskala där emellan). För att kunna svara på frågan om den svenska strategin på det stora hela taget varit lyckosam eller inte måste man först klargöra vad målet är med strategin eller vilken ”målfunktionen” är – en term vi nationalekonomer brukar slänga oss med.

Jag har under pandemin i stort sett dagligen följt Folkhälsomyndighetens (FHM:s) och övriga ansvariga myndigheters kommunikation om pandemin eftersom den information som förmedlas har stor betydelse även för bedömningarna kring den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Så som jag uppfattat det har de primära målen varit att begränsa smittspridningen och att ”platta till kurvan”, det vill säga att se till att inte så många blir sjuka i Covid-19 att vården inte klarar av att hantera situationen och att skydda riskgrupperna. De primära verktygen för att åstadkomma detta har varit att tydligt kommunicera att man ska stanna hemma vid minsta förkylningssymptom, förespråka social (egentligen fysisk) distansering, förbjuda arrangerade sammankomster med fler än 50 personer, att det är viktigt att tvätta händerna noga många gånger per dag, samt att man ska nysa och hosta med förstånd. Utöver detta har besöksförbud införts på äldreboenden och särskilda uppmaningar till försiktighet riktats till 70 + och andra riskgrupper. Flera andra länder har istället för social distansering under eget ansvar infört perioder av total nedstängning av samhället (lockdown), skolor och även infört krav på munskydd i olika omfattning och situationer.

I början av smittspridningen och innan en omfattande provtagning bland allmänheten kom igång av Covid-19 var det svårt att belägga hur effektiva de svenska åtgärderna var i att förhindra spridningen av Covid-19. Råden byggde istället på erfarenheter av hanteringen av andra virus som exempelvis vanlig säsongsinfluensa samt tidigare pandemier och större virusutbrott. Diagram 1 nedan visar att antalet fall med magsjuka föll drastiskt efter att de svenska råden om social distansering, handtvätt m.m. införts med reservation för att fallet också till del kan ha berott på att färre gick och testade sig.

Diagram 1. Antalet laboratorierapporterade fall av calicivirus (noro- och sapovirus) mellan 2016 och 2020 samt medel för de tre senaste säsongerna

Källa: Folkhälsomyndigheten

FHM var också tidigt i pandemin ute (för sent enligt vissa debattörer) och kommunicerade att det var särskilt viktigt att skydda våra äldre, eftersom det redan tidigt i pandemin fanns tydlig evidens från andra länder om att äldre utgjorde en särskilt utsatt riskgrupp. Bland de strax under 6000 personer som hittills avlidit av Covid 19 i Sverige utgör – trots det – en stor majoritet äldre personer (medianåldern på de avlidna är 84 år) varav majoriteten av de äldre boende på särskilda boenden.

Sverige tillhör så här långt in i pandemin ett av de länder i världen son haft flest dödsfall som andel av befolkningen. Antalet döda äldre i Sverige i Covid-19 är dock inte alarmerande högt om man jämför med de andra länder som liksom Sverige har haft en stor smittspridning bland allmänheten (se tabell 1). Flera av dessa länder har infört både lockdown och i olika utsträckning krav på munskydd, till exempel Belgien, Storbritannien, Spanien, Frankrike och Italien . Om man däremot jämför med våra nordiska grannar Norge, Finland, Island och Danmark så är antalet döda äldre i förhållande till befolkningens storlek så här långt in i pandemin mycket högt i Sverige. Om man istället ser till andelen döda äldre i förhållande till de som smittats ligger de nordiska siffrorna på mer lika nivåer. Kan man av detta därför dra slutsatsen – som vissa tycks göra – att Sverige misslyckats med att skydda de äldre på grund av att den svenska Coronastrategin lett till en större allmän smittspridning i Sverige än i övriga nordiska länder?  Det skulle kunna vara så, men för att kunna svara på den frågan måste man först kunna belägga att det är de olika strategier som Sverige och våra nordiska grannländer valt som faktiskt är orsaken till att så många äldre dött i Sverige och också påvisa att de olika strategierna faktiskt skiljt sig så markant åt att det är dessa skillnader och inte andra faktorer som haft stor betydelse för skillnaden i antalet smittade och döda. Det faktum att vissa äldreboenden och särskilda boenden i Sverige har klarat sig betydligt bättre än andra även om de alla legat i regioner med stor allmän smittspridning visar att frågan är komplex.

Tabell 1: Avlidna i Covid-19 i olika länder, antal per miljon invånare

Källa: Ourworldindata.org, 24 september

Diagram 2-4 nedan visar förändringen av döda som andelen av befolkningen under en två-veckors period satta i relation till ett mått på hur stränga landets regler var för hur människor får röra sig ute i samhället vid tidpunkterna 31 mars, 30 juni respektive 27 september (när denna tvåveckorsperiod inleddes).  Från bilderna som visar läget den 31 mars respektive 27 september går det inte att se att graden av restriktivitet skulle ha hållit nere andelen döda i förhållande till en lägre grad av restriktivitet utan snarare det omvända förhållandet. Däremot indikerar bilden från den 30 juni möjligen ett svagt sådant samband. Eftersom det kan finnas en längre fördröjning mellan när en åtgärd införs och påverkan på både antal smittade och döda så måste förstås den här typen av diagram tolkas med stor försiktighet. Ännu viktigare – det går inte att dra några starka slutsatser av dem med mindre än att man också noga studerar vilken betydelse andra faktorer kan ha haft för utfallen vid sidan av skillnader i olika länders åtgärder för att hantera smittspridningen, vilket leder mig in på just den frågan.

Diagram 2.

Diagram 3.

Diagram 4.

2. Betydelsen av val av strategi och andra faktorer

Vilken skillnad i effekt har egentligen olika strategier för smittspridningen, antalet döda och i förlängningen för samhällsekonomin? Från Tabell 1 ovan och diagram 5 och 6 nedan kan vi tydligt se att flera länder som till skillnad från Sverige tillämpat både lockdown och i olika utsträckning också haft krav på munskydd haft ungefär lika stor eller större dödlighet per capita än vad Sverige haft. Det gäller exempelvis länder som  Spanien och Frankrike.

En första fråga man måste ställa sig för att kunna svara på frågan är i vilken grad de olika strategierna i praktiken skiljer sig åt. En lockdown är förstås en mer drastisk form av social distansering än den modell Sverige tillämpat och kan (beroende på de initiala förutsättningarna som exempelvis kunskapen om smittspridningsläget när den införs) möjligen ha en snabbare preventiv effekt på smittspridningen än den modell Sverige har valt. För att en lockdown ska vara långsiktigt hållbar måste det i slutänden dock visa sig att den på ett mer effektivt sätt kan få ned det totala antalet smittade och döda i större utsträckning än den mindre stränga svenska strategin. Om det visar sig att smittspridningen tar fart när samhällena väl öppnar upp igen och att det om och om igen kommer att krävas nya nedstängningar i de länder som tillämpat denna strategi, är det inte säkert att en sådan strategi är långsiktigt hållbar – vare sig ur ett bredare folkhälsoperspektiv eller samhällsekonomiskt perspektiv.

Om istället bägge strategierna på lång sikt visar sig ge ungefär lika många sjuka och döda per capita i just Covid-19 så kan den svenska strategin komma att visa sig vara mer välavvägd. Detta både sett till de samhällsekonomiska kostnaderna och mätt utifrån ett bredare folkhälsoperspektiv än enbart antalet sjuka och döda per capita i Covid-19. Om däremot ett effektivt vaccin eller bromsmediciner kan tas fram hyfsat snabbt kan en stor initial nedstängning under en begränsad period med facit i hand istället komma att ha varit att föredra. Det är möjligt att det just denna gång med lite tur går att få fram ett effektivt vaccin mot Covid-19 som inte har allvarliga biverkningar (så som blev  fallet med vaccinet mot svininfluensan 2009). När man värderar valet av den svenska strategin måste man dock beakta att erfarenheten talar för att det i de flesta fall tar flera år av forskning och kliniska studier för att utveckla väl fungerande och säkra vaccin och att det för vissa virus inte ens har lyckats trots mångåriga försök.

En andra fråga man måste ställa sig för att värdera valet av olika strategier är vilken betydelse andra faktorer och skillnader mellan länder har haft från smittspridningen och antalet döda. Effekten av dessa faktorer måste kunna särskiljas från effekterna av olika strategival. En sådan faktor är hur smittspridningen såg ut i respektive land när de olika strategierna sjösattes och innan man i praktiken förstod omfattningen av den. Andra faktorer som också rimligen bör beaktas är demografiska faktorer som åldersstrukturen hos befolkningen, andelen utlandsfödda i befolkningen med täta kontakter med andra smittdrabbade länder, under- eller överdödlighet i tidigare influensor åren innan Covid-19, skillnader i organisationen av äldreboenden, och skillnader i resmönster mellan olika länder, samt andra mer slumpartade faktorer.

Följande citat från en alldeles ny medicinsk artikel i Science Direct beskriver på ett träffande sätt den svenska linjen och behovet av att beakta en rad olika faktorer när utfallet av den ska utvärderas:

”Sweden’s strategy to combat the pandemic can be characterized as evidence-based and in close partnership between the government and the society, built on mutual trust and giving the responsibility to the individual. It already highlights that much can be achieved with voluntary measures (recommendations). The Swedish way has also been noticed by the WHO and proposed as a future model. The healthcare system in the country has never been overwhelmed and thus it is possible to conclude that “flattening the curve” has been successful. However, relatively high mortality among the elderly when compared to other Nordic countries has been much debated and discussed. Whether success of a strategy depends on the level of restrictions, is yet to be answered, but it is already evident that this correlation is not coherent; the sporadic association between repressive measures and mortality is yet confounded – a typical epidemiological phenomena – and many other factors, e.g., population density, healthcare and social care organization, household size, the proportion of vulnerable population groups and the elderly, lifestyle (e.g., smoking) and environmental (e.g., air pollution) risk factors, tourism and travelling patterns, even capability to reorganize working practices (remote work), will need to be taken into account to get a fuller picture”.

3. Försiktighetsprincipen och olika sätt att definiera den

Så då till frågan om försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen i samband med offentligt beslutsfattande är en modell där exempelvis en hälsorisk anses påvisad och där särskilda åtgärder kan vara berättigade även då tillgänglig vetenskap är otillräcklig för att kunna dra säkra slutsatser angående riskens existens eller storleksordning. Den bärande idén för beslutsmodellen är att kunskapsbrist inte får användas som skäl för att skjuta upp eller underlåta kostnadseffektiva skyddsåtgärder.

Bland de som kritiserat den svenska Coronastrategin finns de som menat att Sverige av just försiktighetsskäl borde ha följt många andra länders exempel och stängt ner samhällena helt en tid i början av smittspridningen – det vill säga tillämpat lockdowns – och också tidigt infört krav på munskydd.

Att stänga ner hela ekonomier under en kort period behöver inte ha så stora samhällsekonomiska kostnader, däremot om det sker under en längre period eller under flera upprepade perioder. De tidiga studierna av matematikern Tom Britton och av Imperial College London indikerade en mycket snabbare och betydligt större smittspridning (och därmed antal döda) än vad som senare visade sig bli fallet. En relevant fråga är om det hade varit välavvägt och motiverat om FHM och regeringen tidigt hade agerat kraftfullt på denna information utifrån synsättet att en försiktighetsprincip borde ha tillämpats. Detta även sett till det faktum att flera av de länder som tidigt införde lockdowns – med facit i hand – trots det har fått en omfattande smittspridning.

Åtgärden munskydd – som på senare tid kanske har varit den mest omdebatterade frågan i Sverige kopplad till just försiktighetsprincipen – är däremot en åtgärd som flera debattörer menat är en billig och kostnadseffektiv skyddsåtgärd som borde ha införts redan tidigt i Sverige – och om inte förr så i varje fall nu. Medan FHM och även en rad andra debattörer menat att bärande av munskydd kan invagga folk i en falsk trygghet som leder till minskad social distansering och att felaktigt handhavande av skydden kan bidra till ökad smitta.

Jag är lekman på detta område och vare sig vill eller kan därför värdera effektiviteten av att bära munskydd. Däremot kan man enkelt konstatera att flera av de länder där bärande av munskydd har varit obligatoriskt och där många också uppger att de bär munskydd (se diagram 5) redan tidigt i pandemin trots det haft en väldigt stor smittspridning och stort antal döda per capita.  Även flera länder som infört krav på munskydd senare in i pandemin och med stegvis ökad restriktivitet har sett en snabb ökning i smittspridningen efter att denna åtgärd införts (se diagram 6) och trots att de fortfarande har betydligt mer restriktiva rörelsemönster i samhället än Sverige (se diagram 7). Det behöver förstås inte betyda att läget inte hade varit ännu värre om munskydd inte hade införts. Det kan dessutom finnas en omvänd kausalitet i att munskydd har införts av flera länder som haft en mycket omfattande initial smittspridning. Det finns samtidigt flera länder som inte har haft något tvång på munskydd men som ändå haft en betydligt mindre smittspridning och antal dödsfall per capita än Sverige, bland annat våra nordiska grannländer.

Att WHO ändrade sin inställning till munskydd och rekommenderade det så sent som den 1 juni i år (då den svenska smittspridningen kommit ned i förhållandevis låga nivåer) indikerar måhända att det tidigare inte har funnits något självklart svar på munskyddsfrågan. Eftersom munskydd tidigare inte varit obligatoriskt i några av våra nordiska grannländer så kan knappast bärande av munskydd ensamt heller vara en central förklaring till den stora skillnaden i smittspridning hittills mellan Sverige och övriga nordiska länder och därmed inte inte heller vara avgörande för skillnaden i samhällsekonomiska utfall.

Diagram 5. Andel av befolkningen som anger att det bär munskydd

Källa: Diagrammet är hämtat från Capital Economics artikel ”Sweden sidestepping a second wave”, 22 september, 2020.

 

Diagram 6. Konfirmerade fall i Covid-19 per million invånare, 7-dagars glidande genomsnitt

Källa: Diagrammet är hämtat från Capital Economics artikel ”Sweden sidestepping a second wave”, 22 september, 2020.

Anm. Siffrorna bör tolkas med viss försiktighet då testvolymerna kan skilja sig åt mellan länderna och variera över tid.

 

Diagram 7. Covid-19 mobility tracker (mått på hur folk rör sig ute i samhället) nu i förhållande till läget i början av januari i år.

Källa: Diagrammet är hämtat från Capital Economics artikel ”Sweden sidestepping a second wave”, 22 september, 2020.

4. De samhällsekonomiska effekterna av olika strategival

När det gäller just de samhällsekonomiska effekterna av olika strategier har det i debatten ibland framställts som att det finns en tydlig trade-off och enkelt samband mellan graden av nedstängning av samhället och bortfall i BNP. Det synsättet illustreras bland annat av en norsk rapport tidigt under våren där det gjordes en kostnads-intäktsanalys av olika strategier med varierande grad av restriktivitet för att begränsa smittspridningen.  Som professor Karolina Ekholm framhållit i ett inlägg på Ekonomistas i en kommentar till den rapporten, är den typen av förenklade analyser inte säkert informativa som beslutsunderlag i ett mycket osäkert läge då vi inte vet hur smittspridningen och antalet döda påverkas av olika strategier och hur länge de måste tillämpas. Ekholm lyfter i mina ögon fram tre kloka slutsatser:

”1. Hur hållbar är en ”slå ned”-strategi i ett längre perspektiv, dvs. när börjar människor bryta mot gällande restriktioner eller insistera på att de tas bort? Vad man antar om detta är avgörande för hur många levnadsår som kan räddas med den mest restriktiva strategin.

2. Vad händer när man börjar lätta på restriktioner efter en ”slå ned”-strategi? Accelererar smittspridningen och kan man i så fall beordra folk tillbaka till en karantänlik tillvaro? Vad man antar om detta är avgörande för om mellanstrategin med en kort period med restriktiva åtgärder är möjlig.

3. När kommer det att finnas antingen ett vaccin eller medicin som minskar dödligheten i Covid-19? Vad man antar om denna fråga är avgörande för hur många levnadsår som på lång sikt kan väntas förloras med den minst restriktiva strategin.”

Dessa svåra avvägningar har senare också pedagogiskt diskuterats och illustrerats i en uppsats av docenten Robert Östling som han avslutar på följande vis (där den första meningen upprepar det jag inledde med):

”… the COVID-19 pandemic has shown that the economic and epidemiological aspects are more intertwined than many previously thought and that the policy choice is complicated and involves epidemiological, economic as well as behavioral considerations.

Economists will most likely continue to analyze what the optimal policy during spring of 2020 should have been long after the COVID-19 pandemic is over. At the time of writing we do not know whether most governments overreacted or whether the response was appropriate. What we do know is that Sweden, at least temporarily, chose a different strategy than many other countries. What we also know is that we learn very little if all governments implement the same policy at the same time. There is a value in policy experimentation and for better or worse, Sweden’s alternative policy response provides data that other countries can learn from.”

Följande diagram indikerar också att sambandet mellan antalet döda per capita och den ekonomiska nedgången under kvartal 2 i år och hur det påverkats av olika val av strategi knappast är långt ifrån enkelt (bilden är liknande även för hela första halvåret 2020):

Diagram 7. BNP-fall i kvartal 2, 2020 och totalt antalet döda per i Covid-19 per capita

Källa: Statista, Eurostat och SBAB

Regressionslinjen indikerar att ju färre döda per capita, desto bättre ekonomiskt utfall i genomsnitt i kvartal 2. Två av de länder som haft flest döda per capita, Storbritannien och Spanien har också haft störst fall i BNP, vilket skulle kunna ha varit förenligt med tesen att lockdowns också ger stort BNP-fall. Men som diagrammet visar finns det andra länder som också tillämpat lockdowns, till exempel Finland, som tillhör de länder som klarat sig bäst ekonomiskt. Storbritannien och Spanien är också exempel på länder som fått väldigt många döda per capita trots att de tillämpat lockdowns.  Sverige som inte tillämpat lockdown har visserligen ett bättre ekonomiskt utfall än många av de länder som tillämpat lockdowns men samtidigt sämre utfall än andra länder som haft mer restriktiva åtgärder som Danmark och Finland och som – åtminstone så här långt in i pandemin – också haft färre antal sjuka och döda i förhållande till befolkningen.

Utifrån denna ”enkla” bild är det i varje fall i mina ögon rätt uppenbart att det finns en rad olika skillnader mellan länder att beakta innan man kan dra några klara slutsatser om hur sambanden ser ut mellan olika strategier för att hantera smittspridningen och de samhällsekonomiska effekterna. Några centrala sådana faktorer är förstås hur näringslivsstrukturen skiljer sig åt mellan olika länder, storleken och sammansättningen av utrikeshandeln samt skillnader i konsumtionsmönster.

Det är knappast plats här och nu för de tvärsäkra slutsatserna

Det är sammanfattningsvis enligt mitt sätt att se det knappast här och nu plats för de tvärsäkra slutsatserna om vilka strategier som är bäst/har varit bäst för att hantera Coronapandemin oavsett om det gäller smittspridningen, antal döda eller de samhällsekonomiska effekterna. I synnerhet när bedömningen görs utifrån ett helhetsperspektiv och inte enbart utifrån selektiva analyser gjorda av enskilda professioner med olika syn på både målfunktionen, tillämpningen av försiktighetsprincipen och annat – och dessutom utan att kontrollera för andra faktorer som kan påverka utfallen än valet av strategi.

 

Robert Boije

Chefsekonom, SBAB

 

 

Nästa:
Denna artikel är skriven av
Robert Boije

Robert är chefsekonom här på SBAB och bloggar om fastighetsmarknaden, svensk ekonomi och den ekonomiska politiken.